Lalaith är parad med Hoffens Kelso

I dag satt jag med telefonen i handen och började slå numret till veterinären för att kastrera Lalla. Hon har det jobbigt när hon löper, och hon som inte alls löpte ofta i början har nu istället nästan gått i en varannanveckors-cykel. Hon travar omrking och då och då har det skett en olycka så att det stinker piss båda här och var. Jag har inte sett några tecken på sjukdom och det har inte hänt när hon inte löpt, så jag har utgått från att det är helt och hållet hormonellt. I går kväll kon det så en skvätt på mitt ben, sådär som att hon verkligen själv hade fått nog.

Lite är det givetvis hennes eget fel. Vi har en kanonfin pojke här hemma, men Tommy tycker att hon är ganska läskig, och det är ju inte såunderligt, för när hon kommer nära slår hon honom med framtassarna så att det smäller om det, och fräser åt honom att hålla sig på avstånd. Han, som inte har parat förr, tycker såklart att hon är otäck, hon lyckades ju skrämma mer erfaret herrfolk tidigare. Men det värsta är ju kanske ändå att hon även har sett till att hålla Tommy borta från Sadie och gått emellan när de har visat intresse för varandra, så att lille Tommy till sist inte vågat gå på Sadie heller, även om hon inte alls är lika bitsk.

Men när jag satt där med luren i handen så tänkte jag på hur fin min Lalaith är, en stor och trygg flicka, med möjlighet att dessutom föra vidare sånt som jag älskar hos Opus också, förutom sina egna fina drag. För trots att hon spöar hankatter är hon ju för övrigt en väldigt människokär liten kisse som vill sova i sängen och ligga i mitt knä, som alltid kommer i dörren och hälsar, oavsett vem som kommer, och som har varit väldigt fin när jag tagit hem andra kattungar, Sadie tog hon ju som sin egen och när Tommy var liten var han ju också ok. Och då bestämde jag mig för att prova en annan väg, att skicka iväg henne till en pojke som jag nästan i smyg hade tittat på tidigare, bara han nu fortfarande var fertil och bara hon fick komma.

Jag dubbelkollade med Pawpeds (databas för stamtavlor) och såg att de har 0,0 procent inavelsgrad till och med femte generation, den första 0,195% dyker upp i sjätte led. Det är ju helt ok. Så jag ringde och vi fick komma. Hon gick ur transportburen, han kurrade lite och hon fräste inte en enda gång, bara gick runt och inspekterade (de var i ett stort lyxigt badrum). Vi satt en stund hos dem och det verkade som att båda katterna var klart intresserade. Trots den nästan två timmar långa resan hade Lalla inte gått ur löp, det var väldigt uppenbart. Vi lämnade dem en stund för att fika och skriva papper och då hörde vi _vrålet_. Det var min lilla dam det, som brölade som en älg i brunst ungefär, och vi undrade ifall de radan hade fått till det? Sen blev det tyst och efter fikat gick vi up igen och satt en stund och kollade på dem. Lalla ålade omkring på en stol och hanen satt på en bänskiva och lurpassade. Så hoppade han, men hon låg just då på rygg, så hans bett tog henne nästan i strupen. Men på något sätt lyckades han knuffa runt henne på rätt köl och så parade han. Hon gjorde älgljudet igen, det var helt klart detta som hänt även vid det första brölet.

För mig återstod bara att noterad dag och till och med klockslag (i dag, kring 20.15 var det första gången) och pussa lite på henne innan jag åkte hemåt. Det blir tomt att inte få ha sin tjej under täcket i natt, fast Opus ligger ju också där, så jag överlever nog, och förhoppningsvis är hon dräktig när hon kommer hem om några dagar.

Killen är Hoffens Kelso, en fin brunmaskad SYS (siamesfärgad med vita fläckar). Han kom direkt fram och hälsade på mig och verkade supermysig i sättet. Han är stor och fin också, med höga fina ben. För er som är nyfikna på stamtavlor kan ni se kombinationen här:
http://pawpeds.com/db/?a=p&ids=3:861676;2:796439&g=6&p=sia&date=iso&o=ajgrep
Möjliga färger är brun, blå, röd/padda, choklad och lila, i solid eller solid sys. Både Gunilla som har hanen, och jag kände nog att en sys-padda inte skulle vara helt fel, men i första hand hoppas jag ju på sunda och fina ungar, oavsett färg. Och att Sadie och Tommy ska få ro så att även de kan få till det. Har Tommy bara fått para en gång så kanske han även vågar sig på Lalla i framtiden, men allt beror ju på hur länge han går att ha fertil förstås. Men fortfarande hägrar den röda honan som en sån kombination kan ge förstås, men den dagen...

För er som minns hur det var för två år sedan, med en dödfödd kull, så hoppas jag nu innerligt att ni håller tummarna för min fina Lalaith!

Här finns det en bild på Kelso: http://www.sogrupp.se/adpics/DSC_0624.JPG

och här är Lalla (lite dålig bild från telefonen, men den är den färskaste jag har