Sunda katter i fokus

I går träffade jag en massa kattmänniskor på ett mycket intressant föredrag om genetik och hälsa. Efteråt satt några stycken och pratade parningar. Jag sa att jag hittat en kille som jag tror blir bra till min "Lalla", att eftersom hon har en liten bump på näsan så är det viktigt att hitta en kille med en rak profil.
- Jag tycker att det är viktigast att hitta en frisk katt, sa en uppfödare som har hållit på sedan innan jag var född.
- Givetvis svarade jag, det är ju alltid det som kommer först.
- Fast det är det inte för alla, sa hon.
- Du får gärna gå in på min hemsida och titta, sa jag, - det är det jag skriver om först.
Och sen började jag tänka efter. För mig är det ju så självklart att man i första han vill få fram sunda katter (och i sund lägger jag både en frisk kropp och ett bra temperament), att jag inte ens anser att jag behöver nämna det som något jag i första hand vill ha. Jag förstår att det är så för den person som jag pratade med också, men att det kan finnas folk där ute som inte tänker på det här sättet när de parar, bara tanken på att man inte vill katternas bästa, det får mig att bli lite mörkrädd. Att man ens ska behöva påpeka att sunda katter är det främsta avelsmålet är egentligen tokigt nog. Det borde man ju inte ens behöva skriva på sin hemsida, och trots det gör jag det. Det är en tankeställare kring kattaveln.

En hane till Lalaith

I dag kan jag i alla fall skriva om trevligare saker. Jag har hittat en hane till Lalaith som jag tror kan bli fin. Ovanliga linjer också, och det är bra, vi får 0.0% inavelsgrad och dessutom är det ju bra för rasen i stort att använda lite ovanliga katter. Nu återstår då bara det här med löpet. Optimalt vore om hon kunde hålla sig i en och en halv vecka till. Men katter brukar ju inte vara optimala, så det återstår ju att se vad som händer. Men det känns som om det vore dags med lite tur på kattfronten nu, det här blir säkert bra!

Bagheera har somnat in idag

I dag har jag kommit hem ensam, sedan jag varit till veterinären med min lilla Bagheera. Under en längre tid har han tappat muskelmassa och börjat bli gammal. Det är ju ingen anledning att ta bort en katt för det, men på senaste har han dessutom börjat visa tecken på senilitet, som att han inte hittar till lådan, utan kunde sätta sig på lite olika ställen kissa och se lite förvånad ut. Och då anser jag inte att man har sin värdighet kvar. Det är då vi som är matte eller husse måste fatta det där förförligt jobbiga beslutet och inte tycka synd om oss själva.

Och när det väl hände var det mycket lugnt och fint. Veterinären hade tänt ett ljus och lät mig vara med honom så länge jag ville. Jag höll hans huvud hela tiden och han spann så väldigt tyst och gav mig några sista buffar innan han stilla somnade. Det var väldigt vackert att se honom så omsluten av ljuset när hans själ gick över.

De andra katterna är lite tysta och undrar, men de har fått godis och jag har berättat för dem, så livet för dem återgår snart till det vanliga. Jag kommer alltid att älska min lilla Bagheera, lilla stök-Oskar som aldrig kunde göra saker på ett enkelt sätt, som älskade att apportera och bada fågelbad i duschkabinen, som stoppade ner hela huvudet i konservburkar för att slicka det som var gott och och som kunde sitta helt fashinerad av en kastrull full med vatten och titta och spegla sig och plaska med det. Oj vad jag kommer sakna dina buffar, ditt lite klumpiga men innerliga sätt att kela och den enorma vänlighet som du visade både andra djur och människor. Sov gott älskade vän!

PS Jag ska uppdatera med lite bilder sen, i dag är det lite för jobbigt att hålla på med dem, men han gjorde sig alltid så bra på bild, så jag ska lägga upp några till sen.