Eftermiddagen därpå tyckte jag att hon inte var lika pigg och vi åkte till Bagarmossen som är närmast. De röntgade och sade att det fanns en ensam unge och så tog de ultraljud, men ... inga hjärtslag stod att finna. Med största sannolikhet var den död. De kunde inte säga hur länge den varit död, eller vad den dött av. Det kunde varit så att den redan var död och att flytningen var för att hon försökt stöta bort den och misslyckats. Med facit från förra gången så är ju detta det troligaste. De fick göra kejsarsnitt och mycket riktigt var ungen död och hade varit det ett tag, men den såg tydligen i stort sett fullgången ut. Något svar på varför hon bär sina ungar nästan hela tiden och att de sedan dör, det fanns inga missbildningar eller annat. Jag bad dem kastrera henne när de ändå höll på, två sena missfall är ett för mycket. Hoppas försäkringsbolaget tar det, men veterinären ville inte vänta till dagen därpå för det kunde tillstöta problem om hon fick gå med en död unge i magen. Jag ville heller inte riskera min fina tjej. Så där satt jag i ett kallt rum och läste och väntade. Jag valde att inte vilja se ungen om den inte levde, tyckte att det var lika så bra, så kunde jag ägna all min energi åt Lalla istället.
Inte helt nöjd med tratten, men mår för övrigt bra
I dag har vi varit inne och tagit stygnen. Allt har gått bra, frånsett att Opus har fräst åt tratten och att hon själv har varit less på den. Nu återsår bara en natt till med tratt (eller "simring" som hon verkat trivas bättre med, även om jag inte vågat lämna henne med bara den, eftersom hon lyckades nå nedersta stygnet ibland, men under övervakning funkade den jättebra), sen ska hon kunna vara helt utan. Allt ser bra ut. Givetvis kommer hon att bo kvar här. Jag älskar mina katter för dem de är och håller inte på och omplacerar för att kunna ta ungar. Uppfödning och utställning ser jag som bonus och kärlek och omtanke om djuren kommer alltid att komma först.
Med "simring"
En glädjande nyhet är att Lalaiths mamma fortfarande är fertil. Det visste jag inte, men nu hoppas jag förstås att de vill ta en till kull på henne. Kanske blir jag aspirant på en kattunge därifrån, för jag vill helst inte släppa den här linjen, det finns så många fördelar med den, bara en sån sak som att Lalaith spann genom hela undersökningen, på rygg i ultraljudsvaggan och när vi höll henne under röntgen. Även i dag var hon lika lugn och klok och den största sorgen är nog att den här tryggheten och fina temperamentet inte får gå i arv genom henne. Men hennes mamma verkar lika trygg, så jag håller tummarna. Annars har jag ju lilla Sadie kvar som fertil förstås, hon med den underbara pälsen och vackra mönstret, bara Tommykillen blir tillräckligt sugen på att para, med lite tur tar de båda tag i det när ljudet kommer tillbaka i vår. För deras del kan det till och med vara en fördel att Lalla är kastrerad, för hon har varit ganska dominant. Ja, vi får se hur det blir när hormonerna har kommit i balans.
Lalaith, knappt synlig mellan Sadie och Opus, säkert tyckte hon det varr skönt att få vara utan tratten en stund i soffan.
