Lalaith är halvvägs

Min fina flicka blir extra vacker när hon väntar smått. Hennes konstraster blir riktigt skarpa, antagligen för att hon är varmare i kroppen av att bära de små, men ändå mörk nog i ansiktet för att inte "tappa" masken. Som om det inte räckte med att hon blir snyggare så för hon sig också som en drottning, väl medveten om hur viktig hon är för de liv hon bär. Hon tar vara på sig, äter ordentligt, tar det lite lugnare ("bara" i 120, inte i 200 som vanligt :P ) och vill gärna visa matte hur det är fatt flera gånger om dagen, precis som att hon är stolt.
Hon börjar bli bredare över ryggen, och härom dagen när hon låg på den varma stenskivan i fönstret började det också synas en bäbismage som putade ut. Håll tummarna för att allt ska gå lätt och rätt med resten av dräktigheten, förlossningen och för de små när de kommer. Nyår får jag väl tillbringa hemma och passa så att inga raketer skrämmer henne. Även om hon inte precis tillhör de lättskrämda så tycker jag att det verkar dumt att chansa, då är det ju dessutom bara 15 dagar kvar. Men det gör såklart inget, vem vet, någon kanske kommer hit och firar med mig, eller så är det något bra på tv. Jag byter gärna ett nyårsfirande mot att veta att min fina flicka känner sig trygg.

Lalaith är parad med Hoffens Kelso

I dag satt jag med telefonen i handen och började slå numret till veterinären för att kastrera Lalla. Hon har det jobbigt när hon löper, och hon som inte alls löpte ofta i början har nu istället nästan gått i en varannanveckors-cykel. Hon travar omrking och då och då har det skett en olycka så att det stinker piss båda här och var. Jag har inte sett några tecken på sjukdom och det har inte hänt när hon inte löpt, så jag har utgått från att det är helt och hållet hormonellt. I går kväll kon det så en skvätt på mitt ben, sådär som att hon verkligen själv hade fått nog.

Lite är det givetvis hennes eget fel. Vi har en kanonfin pojke här hemma, men Tommy tycker att hon är ganska läskig, och det är ju inte såunderligt, för när hon kommer nära slår hon honom med framtassarna så att det smäller om det, och fräser åt honom att hålla sig på avstånd. Han, som inte har parat förr, tycker såklart att hon är otäck, hon lyckades ju skrämma mer erfaret herrfolk tidigare. Men det värsta är ju kanske ändå att hon även har sett till att hålla Tommy borta från Sadie och gått emellan när de har visat intresse för varandra, så att lille Tommy till sist inte vågat gå på Sadie heller, även om hon inte alls är lika bitsk.

Men när jag satt där med luren i handen så tänkte jag på hur fin min Lalaith är, en stor och trygg flicka, med möjlighet att dessutom föra vidare sånt som jag älskar hos Opus också, förutom sina egna fina drag. För trots att hon spöar hankatter är hon ju för övrigt en väldigt människokär liten kisse som vill sova i sängen och ligga i mitt knä, som alltid kommer i dörren och hälsar, oavsett vem som kommer, och som har varit väldigt fin när jag tagit hem andra kattungar, Sadie tog hon ju som sin egen och när Tommy var liten var han ju också ok. Och då bestämde jag mig för att prova en annan väg, att skicka iväg henne till en pojke som jag nästan i smyg hade tittat på tidigare, bara han nu fortfarande var fertil och bara hon fick komma.

Jag dubbelkollade med Pawpeds (databas för stamtavlor) och såg att de har 0,0 procent inavelsgrad till och med femte generation, den första 0,195% dyker upp i sjätte led. Det är ju helt ok. Så jag ringde och vi fick komma. Hon gick ur transportburen, han kurrade lite och hon fräste inte en enda gång, bara gick runt och inspekterade (de var i ett stort lyxigt badrum). Vi satt en stund hos dem och det verkade som att båda katterna var klart intresserade. Trots den nästan två timmar långa resan hade Lalla inte gått ur löp, det var väldigt uppenbart. Vi lämnade dem en stund för att fika och skriva papper och då hörde vi _vrålet_. Det var min lilla dam det, som brölade som en älg i brunst ungefär, och vi undrade ifall de radan hade fått till det? Sen blev det tyst och efter fikat gick vi up igen och satt en stund och kollade på dem. Lalla ålade omkring på en stol och hanen satt på en bänskiva och lurpassade. Så hoppade han, men hon låg just då på rygg, så hans bett tog henne nästan i strupen. Men på något sätt lyckades han knuffa runt henne på rätt köl och så parade han. Hon gjorde älgljudet igen, det var helt klart detta som hänt även vid det första brölet.

För mig återstod bara att noterad dag och till och med klockslag (i dag, kring 20.15 var det första gången) och pussa lite på henne innan jag åkte hemåt. Det blir tomt att inte få ha sin tjej under täcket i natt, fast Opus ligger ju också där, så jag överlever nog, och förhoppningsvis är hon dräktig när hon kommer hem om några dagar.

Killen är Hoffens Kelso, en fin brunmaskad SYS (siamesfärgad med vita fläckar). Han kom direkt fram och hälsade på mig och verkade supermysig i sättet. Han är stor och fin också, med höga fina ben. För er som är nyfikna på stamtavlor kan ni se kombinationen här:
http://pawpeds.com/db/?a=p&ids=3:861676;2:796439&g=6&p=sia&date=iso&o=ajgrep
Möjliga färger är brun, blå, röd/padda, choklad och lila, i solid eller solid sys. Både Gunilla som har hanen, och jag kände nog att en sys-padda inte skulle vara helt fel, men i första hand hoppas jag ju på sunda och fina ungar, oavsett färg. Och att Sadie och Tommy ska få ro så att även de kan få till det. Har Tommy bara fått para en gång så kanske han även vågar sig på Lalla i framtiden, men allt beror ju på hur länge han går att ha fertil förstås. Men fortfarande hägrar den röda honan som en sån kombination kan ge förstås, men den dagen...

För er som minns hur det var för två år sedan, med en dödfödd kull, så hoppas jag nu innerligt att ni håller tummarna för min fina Lalaith!

Här finns det en bild på Kelso: http://www.sogrupp.se/adpics/DSC_0624.JPG

och här är Lalla (lite dålig bild från telefonen, men den är den färskaste jag har

Båda flickorna är nu champion

I dag har jag varit i Järna på utställning med Sadie och Tommy.

Jag är så stolt över mina fina katter. I dag blev Sadie också champion, så nu har både hon och Lalaith titel. Det känns bra om de ska bli mamma, att liksom ha papper på att de uppfyller standarden för rasen.

Min lilla pojke tog dessutom sitt första cert i dag, han är bara en vecka över tio månader, och visst sa domaren att han ser lite barnslig ut än, men det var inget som hindrade att han fick certet. Han fick beröm för sin fina kropp som är muskulös. Sadie fick återigen beröm för sin fina pälskvalité och varma chokladfärg, samt för att mönstret syns så fint och jämnt på båda sidorna.

Båda katterna är oerfarna på utställningar, Tommy gjorde sin andra och Sadie är utställd tre gånger som vuxen, samt en gång som kattunge och en som junior, så det var hennes femte. Båda var aningen blyga, men uppträdde vänligt och fint. Tommy fick gå en extra runda efteråt, i sele, för att öva lite mer när vi ändå hade chansen. Jag kom på att det var första gången som han hade sele på sig, men det verkade han inte bry sig om, utan gick nyfiket iväg över golvet för att se vad som fanns att nosa på.

Det är skoj att ställa ut när katterna är så här duktiga och när man kommer hem med uppnådda mål (som ju var titeln för Sadie och ett cert till Tommy). Nu serveras det Sheeba med en liten klick mjukost, det är de väl värda!

Sommar i trädgården

Egentligen har inget hänt. Det är sommar och varmt och katterna och jag myser i trädgården. Men några bilder är väl aldrig fel?

Sadie charmar Tommy, eller försöker i alla fall...


Tommy: "Matte, var är mina solbrillor?"


Lalla


Pojkarna jagar flugor


Lalaith har koll på sina gömmor


Opus


Sadie


Tommy börjar bli en stor kille


Och var tänkte ni att matte skulle sitta nu då :P

Hur mycket låter en liten orientalhona?

Hur mycket låter en liten orientalhona? Egentligen? Svaret är "Mycket". Sadie demonstrerar sina röstresurser varannan vecka. Om vi säger som så att jag längtar till den dag Tommy tar mod till sig och parar henne...

Tommy är på bushumör

Tommy var på sånt bushumör i dag, sådär så att jag inte kunde gå fram till honom för då ville han bara bli jagad och skuttade iväg. Tyvärr hade det mesta gått över innan jag fick tag i kameran, och dessutom stal Opus showen genom att komma och kela. Men lite bus fick jag med på film i alla fall. Titta på hur de går, deras tassar är inte vana att gå ute än, man ser att det är vasst att kliva på en del ställen, fast snart har de nog vant sig.

Opus på klätterutflykt

I går var katterna som vanligt i trädgården. När jag skulle gå hemifrån började jag med att ta in Sadie och Tommy. Lalla följde efter för egen maskin. Så stängde jag ytterdörren och gick ut och ropade på Opus, han brukar komma så snällt. Men nu hörde jag bara ett ynkligt jamande. Jag tittade runt gång på gång, men kunde inte komma på var han fanns. Men just då rörde han sig och jag fick syn på honom. Han satt uppflugen på planket som omgärdar trädgården och såg olycklig ut och jamade. Det hänger nämligen en massa klängrosor över planket och dessa har vassa törnen. Jag försökte få honom att hoppa ner, men han satt bara kvar och jamade ynkligt. Jag kollade även hur det såg ut utåt, men ville inte få honom att komma på att man kunde hoppa åt det hållet. Han följde mig lite fram och tillbaka på planket, men kunde inte ta sig fram till det ställe han antagligen kom ifrån, eftersom växterna satt så tätt. Nu hämtade jag stegen och tänkte att jag ju kunde lägga den mot planket, och så kunde han gå ner på den, men innan jag hunnit få upp den tog han mod till sig och tog ett språng ner över alla rosorna och landade fint på gräsmattan. Jag kan väl tillägga att han gärna ville bli buren in sen.

I dag när de skulle gå ut beväpnade jag mig med en bit nät och en avbitartång. Han var snabbt uppe på brevlådan och skulle ta sig upp den vägen som jag misstänkt, men då fick han vackert kliva ner och så ägnade jag en halvtimme åt att avhjälpa problemet och sätta ett nät som går lite utåt så att han inte kommer förbi. Givetvis blir det fortsatt vakthållning ett tag, men med lite tur kommer han inte upp nu och då är det ju frid och fröjd. Jag tror att han både tyckte att det var läskigt och att han var rätt stolt över sin bedrift på en gång, men några fler klätterutflkter ska vi i alla fall inte ha.

Och nej, det var inte riktigt läge att hämta kameran, så tyvärr finns det inga bilder.