Perpektiv och tack

Det kanske är för tidigt att kalla det för perspektiv, men jag skriver inte lika mycket i chock i dag utan kan titta lite utifrån på det som hänt. Jag känner också att jag måste skriva av mig en del.

Med rätt stor säkerhet var ju alla utom en dödfödda, det var inget jag hade kunnat göra även om jag varit hemma, så de fyra timmar som diffade från det jag hade planerat att finnas på plats kan inte ha inverkat. Någonstans måste man dra gränsen för hur man kan vara ledig, jag hade tagit marginal för en normal födsel och får inte anklaga mig själv för att jag inte var där när de kom för tidigt. Fast det är lätt att säga...

Lalaith mår i alla fall bra. Hon är trött, sover mycket, gärna ihop med Opus eller nära mig, men hon äter, går på lådan, tvättar sig och tvättar Opus. Stackars liten, det måste vara svårt för henne också. Vi håller tass, sover nära varandra och försöker hitta fotfästet.

Tusen tack till Marie som alltid ställer upp, till klubbmedlemmen Else-Marie som kom med råd från en erfaren uppfödare, till Isabella som kom över trots att hennes egen man ligger på intensiven och till alla som hört av sig, både här och i min vanliga blogg, på Siames-i-fokus, på bildsajten Flickr, på Facebook och genom mejl eller telefon. Er omtanke har varit guld värd!

Elsa är dålig

Måste bara få skriva av mig lite...
Under en tid har min Elsa tappat i muskelmassa och visat ålderstecken, hon är nästan 17 år. Men den senaste veckan har det gått utför snabbt och blivit akut. Hon är _väldigt_ mager och skruttig, även om hon fortfarande går ut i köket när jag kommer hem och hoppar upp i sängen när vi ska sova. Hon har alltid varit så värdig, men också väldigt envis. Det är väl tyvärr bara att inse att åldern börjar ta ut sin rätt, även om det är svårt att acceptera. Jag ringde veterinären och grät i dag och fick en tid på fredag. Jag är bara alltför rädd att jag har rätt, och att det skonsamaste är ifall jag åker hem med en tom bur. Men jag vill ju ändå att de ska titta på henne, någonstans hoppas man ju. Nej, det går inte att förberedas sig helt för det sista beslutet. Ändå kommer man att måsta ta det många gånger ifall man vill ha djur. Som tur är finns ju Tiger, katten hon älskade så, redan i ljuset, så hon kommer att få bli tvättad av honom igen när dagen kommer. Men redan nu gör det så ont här hos mig...