Perpektiv och tack

Det kanske är för tidigt att kalla det för perspektiv, men jag skriver inte lika mycket i chock i dag utan kan titta lite utifrån på det som hänt. Jag känner också att jag måste skriva av mig en del.

Med rätt stor säkerhet var ju alla utom en dödfödda, det var inget jag hade kunnat göra även om jag varit hemma, så de fyra timmar som diffade från det jag hade planerat att finnas på plats kan inte ha inverkat. Någonstans måste man dra gränsen för hur man kan vara ledig, jag hade tagit marginal för en normal födsel och får inte anklaga mig själv för att jag inte var där när de kom för tidigt. Fast det är lätt att säga...

Lalaith mår i alla fall bra. Hon är trött, sover mycket, gärna ihop med Opus eller nära mig, men hon äter, går på lådan, tvättar sig och tvättar Opus. Stackars liten, det måste vara svårt för henne också. Vi håller tass, sover nära varandra och försöker hitta fotfästet.

Tusen tack till Marie som alltid ställer upp, till klubbmedlemmen Else-Marie som kom med råd från en erfaren uppfödare, till Isabella som kom över trots att hennes egen man ligger på intensiven och till alla som hört av sig, både här och i min vanliga blogg, på Siames-i-fokus, på bildsajten Flickr, på Facebook och genom mejl eller telefon. Er omtanke har varit guld värd!