Om PRA och dna-tester

I lördags var jag på ett informationsmöte om ögonsjukdomen PRA. Mycket informativt, indelat i tre bitar, en om själva sjukdomen, en om erfarenheter från Aby- & Somaliringen (hur de ögonspeglat och senare dna-testat, samt gjort friskvårdsprogram) och en om avel och hur sjukdomen nedärvs.

Som uppfödare med stamnamn ställer jag mig helt och hållet bakom att sjukdomen måste bekämpas, att mina katter ska dna-testas om de ska paras - och eventuella honor som kommer hit ska också vara testade. Jag kommer inte att låna ut Tommy innan jag har fått tillbaka resultat på honom, men de är på väg att skickas in nu.

Jag ställer mig också helt bakom att ingen tjänar på att smyga med några resultat. Ingen visste något och ingen är skyldig till något i dagsläget. De som har en katt med PRA i dag har otur. Men den som har en katt med PRA som är född om några månader har däremot i mina ögon gjort något fel. Jag anser också att alla resultat bör ligga på Pawpeds, i dag syns det på statistiken att några som fått tråkiga besked inte har skickat in, eftersom den inte riktigt överensstämmer med annan statistik. Ingen tjänar på att smyga, det är som sagt inte någons fel och en katt blir väl inte mindre kär ifall det visar sig att den kommer att bli sjuk?

Givetvis kommer all den här informationen som en chock för oss alla, och givetvis måste vi få tid att förstå hur man testar och skickar in, men även här är det ju enklast om vi hjälps åt.

Om du själv söker information, gå in på Sveraks sidor och läs friskvårdsprogrammet för aby/somali (pdf), och vartefter så kommer det att läggas ut information på Siameslinjens hemsida, på Sia- & Orientalgruppens hemsida, samt på Siamessällskapets hemsida. För att bekämpa den här sjukdomen måste vi arbeta tillsammans oavsett klubb, ras eller förbund!

Bilden föreställer mina fina flickor Lalaith och Sadie, samt buspojken Tommy, som har en helt egen sovstil :)

Livet går sin gilla gång

Lalaith har knappt några spår efter ingreppet längre, bara aningen kortare päls på magen, och mår fint. Tyvärr verkar hon lite mer intresserad av mat som kastrat, vi får väl se om det måste bli ransonering och måltider framöver, eller om hon inte glufsar i sig de vanliga torrisarna lika friskt. När jag serverar mjukmat på morgonen sväljer hon sin andel hel och ägnar sig sedan åt stöld från de övrigas skålar. Till fördelarna hör att hon spinner mer än förr, högt så det knakar, och det är ju bara mysigt.


Lalaith och Sadie

Lite diskussioner om rang märker jag att det har varit i gruppen, det är inte riktigt lika fridfullt som det har varit när Lalla var oomstridd ledare, men det är mest smågruff som en tass som far upp om någon tycker att den har "förkör" i ett dörrhål eller till en liggplats, snart har det nog stabiliserat sig igen, hon är fortfarande ranghög, men om Sadie skulle bli dräktig tar hon nog definitivt över.

Det övriga gänget mår också bra. Opus hade en släng av magsjuka, diarré och så hostade han lite. Tror vi fick med oss något hem från veterinären som Lalla inte reagerade på, men som han var känslig för. Dock drack han hela tiden och är nu sitt vanliga kärvänliga jag igen (nå, han blir ännu mer "mattig" när han känner sig hängig, så det var kanske en dålig referens).


Opus

Sadie har inte löpt än, hon slutade när Lalaith blev dräktig och vintermörkret lade sig över nejden och har ännu inte satt fart. Jag tror att Tommy kommer att para henne när hon väl börjar igen, men utan en annan dam som triggar det tänker hon tydligen vänta på våren, och det kan ju vara lika så skönt det. Tommy har bitit henne i nacken några gånger, men hon bli bara sur, lilla gumman.


Sadie

Den lilla gutten är så go. (Lilla och lilla förresten, han har blivit en stor och ståtlig pojke, han är min största katt nu.) Han hoppar upp i sängen varje morgon och vill ha en kelstund, så det gäller att ställa klockan med tanke på detta. Däremot är han ingen "soffkatt" utan tycker att det är bättre att ligga vid elementen eller på den varma fönsterbänken i vardagsrummet, men i somras låg han en del i soffan, så vi får väl se om det ändrar sig när vädret slår om igen.


Tommy

Ja, som ni märker händer det egentligen inte så mycket här hemma, men när det nu inte blev kattungar kanske det är den bästa rapporten, att livet går sin gilla gång.

Inga kattungar och en kastrat

Lalaith mår bra, men några kattungar blev det inte den här gången heller. Dock var det mindre dramatiskt nu. Eller nästan i alla fall. Det började med att hon fick någon slags brun flytning och var orolig. Först trodde jag det var lite blod, men så kom det mer och det såg mer ut som brun nyponsoppa än blod. Ingen lukt. Jag pratade med Bagarmossen i telefon och de visste inte mycket. Ringde Albano och de gick och rådfrågade jourhavande veterinär. Denna sade att så länge honan var pigg och verkade må bra kunde jag avvakta. När jag lagt på luren slutade det också ganska tvärt och det var som att hon drog en suck av lättnad och så började hon tvätta sig och fick hjälp av Opus också. Jag drog igång några filmer på datorn och förberedde mig på att vaka. Någon gång under natten kom det lite fler droppar. Jag ringde Ulltuna, som ju har nattelefon som inte kostar skjortan, utan vanligt samtal. De hade en teori om att det kunde varit en fosterhinna, men att det inte behövde vara kört för ungen, eftersom det finns som dubbla hinnor och den inre kunde vara hel än. Även de sade att så länge hon var pigg kunde jag avvakta. Det blev inte mycket sova den natten.

Eftermiddagen därpå tyckte jag att hon inte var lika pigg och vi åkte till Bagarmossen som är närmast. De röntgade och sade att det fanns en ensam unge och så tog de ultraljud, men ... inga hjärtslag stod att finna. Med största sannolikhet var den död. De kunde inte säga hur länge den varit död, eller vad den dött av. Det kunde varit så att den redan var död och att flytningen var för att hon försökt stöta bort den och misslyckats. Med facit från förra gången så är ju detta det troligaste. De fick göra kejsarsnitt och mycket riktigt var ungen död och hade varit det ett tag, men den såg tydligen i stort sett fullgången ut. Något svar på varför hon bär sina ungar nästan hela tiden och att de sedan dör, det fanns inga missbildningar eller annat. Jag bad dem kastrera henne när de ändå höll på, två sena missfall är ett för mycket. Hoppas försäkringsbolaget tar det, men veterinären ville inte vänta till dagen därpå för det kunde tillstöta problem om hon fick gå med en död unge i magen. Jag ville heller inte riskera min fina tjej. Så där satt jag i ett kallt rum och läste och väntade. Jag valde att inte vilja se ungen om den inte levde, tyckte att det var lika så bra, så kunde jag ägna all min energi åt Lalla istället.


Inte helt nöjd med tratten, men mår för övrigt bra

I dag har vi varit inne och tagit stygnen. Allt har gått bra, frånsett att Opus har fräst åt tratten och att hon själv har varit less på den. Nu återsår bara en natt till med tratt (eller "simring" som hon verkat trivas bättre med, även om jag inte vågat lämna henne med bara den, eftersom hon lyckades nå nedersta stygnet ibland, men under övervakning funkade den jättebra), sen ska hon kunna vara helt utan. Allt ser bra ut. Givetvis kommer hon att bo kvar här. Jag älskar mina katter för dem de är och håller inte på och omplacerar för att kunna ta ungar. Uppfödning och utställning ser jag som bonus och kärlek och omtanke om djuren kommer alltid att komma först.


Med "simring"

En glädjande nyhet är att Lalaiths mamma fortfarande är fertil. Det visste jag inte, men nu hoppas jag förstås att de vill ta en till kull på henne. Kanske blir jag aspirant på en kattunge därifrån, för jag vill helst inte släppa den här linjen, det finns så många fördelar med den, bara en sån sak som att Lalaith spann genom hela undersökningen, på rygg i ultraljudsvaggan och när vi höll henne under röntgen. Även i dag var hon lika lugn och klok och den största sorgen är nog att den här tryggheten och fina temperamentet inte får gå i arv genom henne. Men hennes mamma verkar lika trygg, så jag håller tummarna. Annars har jag ju lilla Sadie kvar som fertil förstås, hon med den underbara pälsen och vackra mönstret, bara Tommykillen blir tillräckligt sugen på att para, med lite tur tar de båda tag i det när ljudet kommer tillbaka i vår. För deras del kan det till och med vara en fördel att Lalla är kastrerad, för hon har varit ganska dominant. Ja, vi får se hur det blir när hormonerna har kommit i balans.


Lalaith, knappt synlig mellan Sadie och Opus, säkert tyckte hon det varr skönt att få vara utan tratten en stund i soffan.

Försenade nyheter

Först och främst: Eleseus "Tommy" blev Champion på utställningen den 12/12. Stort grattis till min fina hankatt. Han är så mild och go i sättet, en riktig liten gentleman, men ibland busar han förstås loss, så som det ska vara. Grattis fina pojken min! Opus kämpar vidare mot Supreme, har åtta cert nu, så i sommar får vi väl tänka oss att åka till Norge.

Tommy tycker säkert att det är mysigare att ligga i sängen än att vara på utställning, men vem tycker inte det? Pappremsan som för tillfället är favoritleksak har han tagit med sig också!


Sen blev det jul och granen kom in, vilket uppskattades av alla. Ingen tyckte den var otäck, utan det blev genast skoj att gömma en pappersremsa under julmattan och busa kring den. Jag har granen förankrad med fiskelina i nylon, men ta-i-trä, än har då ingen försökt klättra i den i alla fall.

Tommy, Sadie och Opus leker med en pappremsa


Tommy spanar in ett äpple - jag har kattvänliga dekorationer, som äpplen av trä, längst ned och glaskulorna högre upp.


Opus har nedlagt äpplet


Sadie tar igen sig på sängen

Några "tjockisbilder"

Älskade Lalaith är inte så slank just nu, men det är ju bara glädjande förstås. Bilden tagen 16 dagar före beräknad nedkomst. Sista två veckorna växer de ju inte så mycket, utan utvecklas på annat sätt, så hur många tror ni att hon har? Jag tycket hon var tjockare sist och då var det fem. Tipset från mig den här gången är tre, men jag kan givetvis ha fel.

På den populära varma fönsterbänken. elementet sitter så tätt under att bäken är alldeles het, men katterna älskar det.


Med morbror Opus i sängen, nyårsaftonens morgon, då solen sken in en liten stund och alla njöt.

Lalaith är halvvägs

Min fina flicka blir extra vacker när hon väntar smått. Hennes konstraster blir riktigt skarpa, antagligen för att hon är varmare i kroppen av att bära de små, men ändå mörk nog i ansiktet för att inte "tappa" masken. Som om det inte räckte med att hon blir snyggare så för hon sig också som en drottning, väl medveten om hur viktig hon är för de liv hon bär. Hon tar vara på sig, äter ordentligt, tar det lite lugnare ("bara" i 120, inte i 200 som vanligt :P ) och vill gärna visa matte hur det är fatt flera gånger om dagen, precis som att hon är stolt.
Hon börjar bli bredare över ryggen, och härom dagen när hon låg på den varma stenskivan i fönstret började det också synas en bäbismage som putade ut. Håll tummarna för att allt ska gå lätt och rätt med resten av dräktigheten, förlossningen och för de små när de kommer. Nyår får jag väl tillbringa hemma och passa så att inga raketer skrämmer henne. Även om hon inte precis tillhör de lättskrämda så tycker jag att det verkar dumt att chansa, då är det ju dessutom bara 15 dagar kvar. Men det gör såklart inget, vem vet, någon kanske kommer hit och firar med mig, eller så är det något bra på tv. Jag byter gärna ett nyårsfirande mot att veta att min fina flicka känner sig trygg.

Lalaith är parad med Hoffens Kelso

I dag satt jag med telefonen i handen och började slå numret till veterinären för att kastrera Lalla. Hon har det jobbigt när hon löper, och hon som inte alls löpte ofta i början har nu istället nästan gått i en varannanveckors-cykel. Hon travar omrking och då och då har det skett en olycka så att det stinker piss båda här och var. Jag har inte sett några tecken på sjukdom och det har inte hänt när hon inte löpt, så jag har utgått från att det är helt och hållet hormonellt. I går kväll kon det så en skvätt på mitt ben, sådär som att hon verkligen själv hade fått nog.

Lite är det givetvis hennes eget fel. Vi har en kanonfin pojke här hemma, men Tommy tycker att hon är ganska läskig, och det är ju inte såunderligt, för när hon kommer nära slår hon honom med framtassarna så att det smäller om det, och fräser åt honom att hålla sig på avstånd. Han, som inte har parat förr, tycker såklart att hon är otäck, hon lyckades ju skrämma mer erfaret herrfolk tidigare. Men det värsta är ju kanske ändå att hon även har sett till att hålla Tommy borta från Sadie och gått emellan när de har visat intresse för varandra, så att lille Tommy till sist inte vågat gå på Sadie heller, även om hon inte alls är lika bitsk.

Men när jag satt där med luren i handen så tänkte jag på hur fin min Lalaith är, en stor och trygg flicka, med möjlighet att dessutom föra vidare sånt som jag älskar hos Opus också, förutom sina egna fina drag. För trots att hon spöar hankatter är hon ju för övrigt en väldigt människokär liten kisse som vill sova i sängen och ligga i mitt knä, som alltid kommer i dörren och hälsar, oavsett vem som kommer, och som har varit väldigt fin när jag tagit hem andra kattungar, Sadie tog hon ju som sin egen och när Tommy var liten var han ju också ok. Och då bestämde jag mig för att prova en annan väg, att skicka iväg henne till en pojke som jag nästan i smyg hade tittat på tidigare, bara han nu fortfarande var fertil och bara hon fick komma.

Jag dubbelkollade med Pawpeds (databas för stamtavlor) och såg att de har 0,0 procent inavelsgrad till och med femte generation, den första 0,195% dyker upp i sjätte led. Det är ju helt ok. Så jag ringde och vi fick komma. Hon gick ur transportburen, han kurrade lite och hon fräste inte en enda gång, bara gick runt och inspekterade (de var i ett stort lyxigt badrum). Vi satt en stund hos dem och det verkade som att båda katterna var klart intresserade. Trots den nästan två timmar långa resan hade Lalla inte gått ur löp, det var väldigt uppenbart. Vi lämnade dem en stund för att fika och skriva papper och då hörde vi _vrålet_. Det var min lilla dam det, som brölade som en älg i brunst ungefär, och vi undrade ifall de radan hade fått till det? Sen blev det tyst och efter fikat gick vi up igen och satt en stund och kollade på dem. Lalla ålade omkring på en stol och hanen satt på en bänskiva och lurpassade. Så hoppade han, men hon låg just då på rygg, så hans bett tog henne nästan i strupen. Men på något sätt lyckades han knuffa runt henne på rätt köl och så parade han. Hon gjorde älgljudet igen, det var helt klart detta som hänt även vid det första brölet.

För mig återstod bara att noterad dag och till och med klockslag (i dag, kring 20.15 var det första gången) och pussa lite på henne innan jag åkte hemåt. Det blir tomt att inte få ha sin tjej under täcket i natt, fast Opus ligger ju också där, så jag överlever nog, och förhoppningsvis är hon dräktig när hon kommer hem om några dagar.

Killen är Hoffens Kelso, en fin brunmaskad SYS (siamesfärgad med vita fläckar). Han kom direkt fram och hälsade på mig och verkade supermysig i sättet. Han är stor och fin också, med höga fina ben. För er som är nyfikna på stamtavlor kan ni se kombinationen här:
http://pawpeds.com/db/?a=p&ids=3:861676;2:796439&g=6&p=sia&date=iso&o=ajgrep
Möjliga färger är brun, blå, röd/padda, choklad och lila, i solid eller solid sys. Både Gunilla som har hanen, och jag kände nog att en sys-padda inte skulle vara helt fel, men i första hand hoppas jag ju på sunda och fina ungar, oavsett färg. Och att Sadie och Tommy ska få ro så att även de kan få till det. Har Tommy bara fått para en gång så kanske han även vågar sig på Lalla i framtiden, men allt beror ju på hur länge han går att ha fertil förstås. Men fortfarande hägrar den röda honan som en sån kombination kan ge förstås, men den dagen...

För er som minns hur det var för två år sedan, med en dödfödd kull, så hoppas jag nu innerligt att ni håller tummarna för min fina Lalaith!

Här finns det en bild på Kelso: http://www.sogrupp.se/adpics/DSC_0624.JPG

och här är Lalla (lite dålig bild från telefonen, men den är den färskaste jag har